Saknaden går inte att beskriva.. Tänker dagligen att "det här måste jag ringa och berätta för pappa".. Sen slår det mig som en.. Ja, jag vet inte vad, att han finns ju inte hos oss längre.. :'(

Saknar min/vår PAPPA, allt annat i världen har ingen betydelse.. 

 

 

Saknar en annan person också... Hur f*n kunde det bli såhär fel?!! :'(

 

 

Finns många ord.. Men få handlingar.. Men är det bara jag som ska göra allting sant?!

Finns det ingen som är som jag?!

 

Slut skrivet för idag..

 

Tjarrå!!